Nystart!

Efter en nackoperation som tillslut blev av förr-förra veckan, till allas vår lättnad och med lugna föräldrar o en pigg Alva som följd, känner jag att en nystart vore på sin plats på alla plan; kroppsligt som mentalt som rent praktiskt här hemma och även med bloggen, ut med de gamla och in med det nya helt enkelt.
 
Därför har vi börjat storstäda och röja huset, och det känns så skönt. Och jag har införskaffat lite nya fräscha höstkläder samt hår och husprodukter. Slut på torr och glåmig hud och trist hår!
 
Ikväll när jag var ute på min powerwalk kände ja hur mycket jag längtar efter en nystart vad gäller kroppen också. Den senaste tiden har inneburit bristande rutiner i mathållningen, mycket skräpmat och godis. Egentligen utan att jag ens varit sugen. Jag liksom bara äter godis av ren tristess. Även om vågen inte visar så mycket plus så känner jag mig oren och sunkig inombords. Träningen har varit si och så och jag saknar det!! Är trött på att ofta ha huvudvärk och känna mig trött...
 
Så nu är det dags; bort med godis och onyttigheter, fram med bra mat, bra rutiner och mycket vatten. Målet: - 3 kg, en piggare och starkare kropp, ett gladare humör och mer energi i vardagen. Det borde kunna gå!
 
 

Värsta natten på länge...

Uumphf.... Jag är så trött. Hade extremt svårt att sova inatt, vred och vände på mig, låg och tänkte, låg och lyssnade efter Alva... Tillslut tog jag min kudde och gick in och la mig vid henne, då var klockan 1. Inte för att hon vaknade och krånglade utan för att jag helt enkelt behövde byta sovmiljö. Men tro fan att jag somnade? Närå, och framåt 3tiden när jag äntligen började bli lite trött vaknade Alva, kastade ner sin kudde på golvet och pekade ner på madrassen "nej, gumman, Alva sover i sin säng...." osv osv i någon kvart innan hon kapitulerade och somnade om. Så vid en fyra ungefär somnade jag äntligen och fick sova till åtta innan Alva återigen kastade kudden i mitt huvud. Gott mos, 4 timmars sömn. Jaja det ska väl gå :)

Så nu har jag två val; antingen tar jag det hyperlugnt idag, bosätter mig på golvet inne på víldens rum och låtfr henne leva loppan därinne, eller så ignorerar jag tröttheten och blir duracell istället för att på så sätt mota bort och glömma bort tröttheten. Lär ju behövas eftersom vi har skojträning ikväll :)

Tror nog att det ska gå efter den kärlek jag fått från min lilla vackra tjej här på morgonen. Det där leendet och det ständiga pratet om ditten och datten ska nog få mig på bättre tankar <3


Hemkär...

Jag är enormt hemkär. Trots alla frustrerande projekt och brist på tid är det fantastiskt att bo i hus. Att alltid ha något att pyssla med när tiden finns, att ha stora ytor och en trädgård att vara i, det är helt sjukt härligt.
Förutom att välja att spendera mitt liv med Kristoffer, bli mamma till min vackra lilla dotter samt att välja gymnastiken som fritidsintresse, är valet att köpa det här huset det bästa valet jag gjort.

Att få göra fint och mysigt, att alltid ha småprojekt på gång och att veta att Alva har ett fint hem att växa upp i är guld värt. Och det här med 15 timmars-vecka på dagis är helt fantastiskt skönt det också (skolan har ju slutat och mitt sommarjobb börjar inte förrän nästa vecka). 15 timmar alltså denna vecka till att utan dåligt samvete göra vad jag vill. Idag har jag varit på Marieberg och strosat, samt varit o handlat blommor, samt varit på bankmöte för att få låna upp på huset till nya soldäcket samt framsidan.

Det enda som saknas nu är min lilla tjej och så gympan förståss, jäklar vilken abstinens jag har!!

Mysig förmiddag

Jag och Alvis har spenderat förmiddagen på Marieberg och Ikea. Hur mysigt som helst....
Efter att Alva klätts på, fått sina mediciner, klättrat upp på alla husets stolar, ätit ett ägg, provat alla sina skor, rotat i papperskorgen, vägrat klä på sig eller ha blöja och borsta tänderna var jag redan ganska slut... Och då hade jag inte ens börjat gjort mig själv i ordning. Vanligtvis skulle jag lagt ner vid det laget men nu gav jag mig sjutton på att det lilla monstret inte skulle få bestämma. När jag tillslut fått in oss båda i bilen, plockat ihop vagnen och stuvat in den också drog jag en suck som nog hördes ända in till Örebro.

På något konstigt vänster förvandlades Alva från monster till ängel i samma stund som vi gick in genom dörrarna till Marieberg, satt så fint i vagnen och pekade och pratade, medan jag gick runt i godan ro och kollade. Hur skönt? Efter ett tag åkte vi vidare till Ikea och gick runt, handlade lite smått till hemmet och käkade köttbullar. Alva åt snällt all sin mat och fick en glass till efterrätt, medan jag gjorde dagens misstag att inte ta med någon kaffekopp till bordet och därför inte kunde dricka ngt kaffe. Kunde ju inte lämna Alva vid bordet för att gå o hämta. Vilken miss alltså! För kaffe hade behövts, vill jag lova, efter att ha balanserat brickan på ena armen och kört vagnen med ofixerade framhjul med andra handen. Smärta! Jaja, det gick iaf och hem kom vi tillslut, nöjda och glada, förrutom Alva som ballade ur en stund av total övertrötthet. Nu sover hon som en gris och kommer nog göra det ett bra tag till, så jag ligger i soffan med benen högt och dricker största koppen kaffe. Härligt!!

Tack och lov är det fredag idag och en mysig helg väntar <3


Bryta ihop och komma igen

Det går att vända tanken mot något kreativt, om man har stöd från mannen i sitt liv. Han är så klok, den där. Världens finaste  människa, helt klart. Att operationen inte blev av finns det inget positivt med, men det är bara att acceptera och göra något bra av tiden man får vänta.
Igår eftermiddag bet vi ihop och tog tag i livet, gjorde sånt vi inte hunnit med och tänkt göra, planerade, storhandlade.... Tog en promenad för att rensa skallen, gick förbi dagis och berättade....

På kvällen åkte vi till Kristoffers föräldrar som hämtat hem en liten liten valp. Såå fantastiskt söt!
Deras gamla hund Max lämnade livet för ett par månader sedan, efter 15 år. Livet utan hund blev för tomt. Lilla Pepsi är verkligen så pytte, och så jäkla söt! Alva var lite skeptisk till en början men samtidigt nyfiken. Lite otäckt var det när han kom för nära hennes fötter men det blev lättare och lättare.

K tog en semesterdag idag efter allt som hänt, så idag ska vi åka runt och fixa lite, inför altanbygget och lite annat. Först en dusch!


Skriva av sig

Igår kväll var det riktigt svårt att sova.
Som vanligt innan operation, massa tankar.... Minns att jag tänkte "vågar väl inte hoppas på att det ska bli av, då dyker det väl upp något..."

Sen Alva föddes har det varit en lång väntan på denna åtgärd.
Först var vi tvungna att avvakta; "brosket har inte omvandlats till skelett ännu...." men vi fick då också höra; "det vi är oroliga för, är att den här missbildningen skulle kunna trycka på ryggmärgen". Shit alltså. Roligt besked...

I somras bestämde man att nacken nu skulle börja utredas mer. Det blev två inställda undersökningar här i Örebro, pga sjukdom... När den äntligen blev av tog svaren flera flera månader.... till senhösten. Då konstaterade man bara att den undersökningen inte var tillräcklig. No shit? Man hade inte tillräckligt avancerad utrustning här. Fint konstaterande liksom? Hade man kunnat fatta det tidigare kanske?
Uppsala nästa, och det tog flera månader innan vi fick komma dit. Innan det hade läkaren sagt att "vi vill ju helst undvika att operera eftersom hon kommer få permanenta rörelseinskränkningar" What liksom? Det enda de sagt tidigare var att det var en liten operation om den skulle behövas. Ilska, besvikelse och oro...

När undersökningen skulle bli av blev Alva sjuk. Hög feber, så den ställdes in. När vi så äntligen fick till en ny tid höll sig Alva frisk. Det här var i slutet på mars tror jag. Beskedet kom, missbildningen fortsatte att trycka på, ryggmärgen hade blivit timglasformad, men än så länge hade hon inte fått någon neurologisk påverkan. "än så länge...." de orden satte sig vill jag lova. Tacka fan för det med all denna väntan. Läkarna bestämde att de ville göra operationen i maj. Tills dess skulle vi vara försiktiga med Alva. Hon får inte ramla och slå sig eller vrida till nacken. I samband med de orden blev jag mer hönsmamma än jag någonsin velat bli.

Tiden för operationen närmade sig och allt kändes jättebra. Nyladdad med energi efter en härlig utlandssemester kändes det som att inget kunde stoppa oss nu. Pang. Där kom svinkopporna över hela ansiktet, och även om det var en vecka kvar, ställdes operationen in eftersom det kan bli livsfarligt om smittan sätter sig i skruvarna.
"Var beredda på att komma in akut, så ska vi försöka få en tid så snabbt som möjligt". Där satte tankarna igång, skulle det gå att få ihop med allt c-uppsatsfix och opponeringar? Det dröjde ändå ett par veckor och så kom brevet på posten att nu var det dags, den 13 juni (imorrn) skulle det bli av. Äntligen. Även om man inte vågade ropa hej än så kändes det som att, yes nu blir det äntligen av!

Veckorna gick och Alva höll sig frisk. Tills i fredags då hon vaknade med 39 graders feber och lite snuva. Ingen fara på taket då febern försvann under dagen och snuvan bara rann litegrann. Gott om tid... Det här hinner ge med sig. Men hostan kom under helgen så igår måndag så ringde vi till Akademiska igen. Så länge hon inte har feber eller är extremt förkyld skulle det inte vara någon fara. Så vi packade väskorna och förberedde igår.

Och där är vi idag. När jag tog upp en yrvaken Alva imorse såg jag märket bredvid munnen, gömd av nappen. Den såg precis ut som de tidigare svinkopporna. Och ungefär där kände jag att "det kommer inte bli någon operation, den kommer inte hinna göras innan Alva hinner få neurologiska skador, bli spastisk och sned. Hon kommer att bli funktionshindrad, det som vi slitit så för att undvika"..... Dramatiskt jag vet, men det är så jag känner. Jag gör inget annat än att skydda Alva, försöka underlätta för henne i allt det hela, försöka tänka positivt. Nu är oron större än någonsin att det kommer att vara försent för henne, allt på grund av några jävla barnsjukdomar i kombination med brist på tider på sjukhuset och långdragna processer. Och ungefär här känner jag för första gången att jag inte klarar av detta....


Update

Länge sen sist... Tappar flytet och så blir det svårt att ta upp bloggandet igen. Men nu så :) Orkar inte skriva om allt som hänt sen sist i någon längre roman, men vi har gjort vår drömresa till Mallorca med lilla familjen. Det var en vecka fylld med avkoppling, glädje, kärlek, bad och sol, tillsammans med de två människor som betyder allt. Minnena från denna resa kan vi leva på länge länge....

Imorgon åker vi för inskrivning i Uppsala inför Alvas operation på onsdag. Det faktum att vi väntat på denna operation sen Alva var nyfödd och missbildningen i nacken upptäcktes och den oron vi känt i samband med att undersökningar och operationsdatum blivit uppskjutna flera fånger, gör att vi knappt hunnit eller vågat tänka på själva operationen. Det blir nog verklighet först vid sövningen, när vi vet att det verkligen blir av. Då har jag en känsla av att all oro över att missbildningen ska glida och trycka ännu mer mot ryggmärgen kommer att ovandlas till glädjetårar över att det äntligen blir åtgärdat. Månader av oro över att ett fall ska rubba missbildningen och leda till permanenta neurologiska skador, den nästan naiva uppmärksamheten över minsta lilla tecken. Psykbrytet när Alva ramlade på dagis och fick tejpa huvudet för några veckor sen....
Ja denna del av Alvas syndrom har varit värre psykiskt ifråga om påfrestning för oss båda. Det är sannerligen inte lätt. Jag brukar ändå kunna se logiskt och rationellt på allt som har med Alvas syndrom att göra, men detta har tamefan varit det värsta någonsin, och jag har kommit på mig själv med att hålla i Alva mer än vad som kanske egentligen behövs. Det märker hon också såklart, stora tjejen vill ju klara sig själv utan en mamma eller pappa som ständig skugga.

Denna tid av stress och oro har tillslut fått min kropp att säga ifrån.
Jag började få oregelbundna hjärtslag och hjärtklappning samt tryck över bröstet för några veckor sedan. Små korta stunder som snabbt gick över och som jag inte tänkte så mycket på. Men det eskalerade förra helgen och i tisdags fick jag åka in akut till vårdcentralen och kopplas upp till EKG och ta mängder av prover. En vecka senare, efter 3 st EKG sammanlagt och ytterligare prover har allt farligt medicinskt uteslutits och troligtvis är det en kombination av stress efter allt som varit samt att en hjärtledningsbana blivit överkänslig mot min astmamedicin efter många års användning. Eftersom mitt hjärta slår alldeles för fort fortfarande har jag fått någon typ av betablockerare utskriven som ska sakta ner hjärtat under en tid vid behov.

Så det här var nog kroppens sätt att säga till att det är dags att ta det lugnt och fokusera på det som är viktigt.
Har betat av skolan helt och hållet för denna termin och även allt kring gympan, så nu ska jag försöka lugna ner mig och ta nya tag.


Lilla gumman

Det är så tufft att se Alva ha en jobbig period. Samtidigt som hon mestadels är ganska trygg hemma, leker mycket, lär sig, sjunger, utvecklas och är väldigt självständig här hemma (här har vi bara det obligatoriska trotset när hon inte får som hon vill, envis javisst), så har hon det väldigt tufft vid separation just nu. Hon får panik varje morgon på dagis när vi lämnar, gråter hysteriskt, skriker maaaaaammmmaaaaa och bara sträcker sig efter den som lämnar (oftast jag). Det är skönt att höra att det oftast släpper fort och hon blir glad och nyfiken igen. Men hon är otroligt närgången när hon kommer hem, som en koala, som att hon försäkrar sig om att inte bli lämnad igen.  Häromveckan hade de hittat min dotter ensam inne i vilorummet, där varje barn har en egen plats för foton på nära och kära, gråtandes stora tysta tårar och klappandes med båda händerna på mig och Kristoffer. Mitt hjärta blödde när jag hörde det.

Idag ska Alva ha födelsedagskalas på dagis, bjuda på Piggelin efter samlingen och bli sjungen för, få ett litet paket. Har förberett henne hemma på det och då nickade hon ivrigt och sa "liss liss liss! mmmmm  mmmmmm!".
Men nyss när jag lämnade henne började det rycka i läppen redan när hon såg fröken, och kalaset verkade hon ha glömt.

Det är säkert bara en fas som de flesta barn går igenom av och till. Men att det kommer nu när vi har det som vi har det, med många undersökningar och den bristande rutin som de medför, och med alla sjukdomar hon gått igenom på kort tid. Det är inte så konstigt, egentligen, och jag försöker tänka att det vore konstigt om hon INTE reagerade på något sätt. Hon var så relativt oberörd av det som hon gick igenom tidigare, skrattade sig igenom besöken och sjukhusvistelserna och njöt av allt folk i rörelse. Men nu är det som att hon behöver skyddas från stimulans, att hon mår bäst av att vara hemma med oss, inte göra så mycket annat än att leka hemma eller ute. Vi läser mycket sagor, leker mycket på hennes rum eller ute på gatan. Samtidigt strävar man efter att hålla en någotsånär normal vardag, inte göra för stor grej av att hon är annorlunda och försöka komma ut som en vanlig familj. Det är sannerligen ingen lätt balansgång. 

När de andra föräldrarna på dagis på sin höjd behöver berätta att deras barn bara har en enstaka napp med sig, står jag där i kapprummet och försöker lågmält prata med fröknarna om vilken medicin som ska ges när, hur det ser ut med hämtning, lämning, pussling utan att Alva ska märka att jag oroar mig över att glömma något eller vara till för mycket besvär för fröknarna.... Jag kan inte låta bli att bli avundssjuk på dessa föräldrar.

Jag inser nu att vi måste backa lite, låta Alva ha sin fas precis som alla andra barn och att i dessa stormiga perioder ge henne extra mycket lugn, rutiner och kärlek, för det gör ont i mig att se henne ha det jobbigt och vara så orolig. <3

Nu ska jag försöka få lite jobb gjort här hemma, innan jag ska hämta upp Alva för veckans andra läkarbesök inne i Örebrp.

Alvas födelsedag

Har landat i soffan efter att en helt utslagen Alva kommit till ro efter dagens äventyr. Det tog inte många minuter att söva henne idag efter att sista kalasgästerna åkt och hon tryckt i sig 3 mackor och en massa mjölk o välling.

Dagen igår var lugn men det var mycket att göra; handla, städa, tvätta och baka bullar samt ställa iordning lite inför kalaset. Jag var så uppe i varv på kvällen att jag inte kunde sova, och Alva vaknade vid 3 och sen vid 6. Jag smög upp och gjorde iordning hennes frukostbricka med välling, lite hallon, en bulle, en chokladpeng och en klubba. Sen sjöng vi för henne på sängen och så fick hon öppna några paket. Helfestligt tyckte Alva!

Hela morgonen var vi sen ute på tomten och gatan och lekte och satt och solade. Det var säkert 15 grader redan på morgonen så det var så härligt. Gräsklipparen i plast som Alva fick av oss blev mest poppis, tätt följd av sparklastbilen.

På eftermiddagen var det så äntligen dags för kalas! Vi blev inte jättemånga då det var flera som fick förhinder, men det blev jättelyckat, med bullar, tårta, cheesecake och annat gott. Alva var helt i extas hela eftermidagen, tryckte i sig fika tills hon satte i halsen . Ja helt yr var hon av all uppmärksamhet, allt gott fika och fina presenter. Bland annat fick Alva en special-trehjuling (blir perfekt efter operationen då hon inte får ramla) som hon invigde direkt med stora ögon och ett leende som sträckte sig från öra till öra. Annat hon fick var ett troll hon blev lite småskraj för, väskor, kläder, en soldräkt/baddräkt, pengar, ett paraply och annat fint :) Stort tack till er allihopa!

Nu laddar vi om inför en ny vecka med uppsatsskrivande, läkarbesök (vi har ögon, neuro, sjukgymnast och ortopdteknik denna vecka), en helt obokad helg som tur är och mycket hemmabus och mys.
Hoppas ni också haft en fin helg!




Älskade lilla dotter

För precis 2 år sedan kom du till världen, med buller och bång, och vände vår värld uppochner och förändrade den för alltid. För ganska exakt 2 år sedan kom läkaren in på vårt rum på sjukhuset och sa att nu måste bebisen ut, snabba ryck, in i duschen, här har du desinfektionsmedel. Jag minns adrenalinet som pumpade runt i kroppen, pirret i magen, nu var det äntligen dags.  Vi ringde snabbt till våra föräldrar, vad  vi sa minns jag inte. Jag minns K i den stora plastdräkten inne på salen, minns virrvarret av människor med olika uppgifter, minns hur britsen skakade när de rev och slet, minns det första skriket, för mig var det som att det kom efter 5 sekunder, men det var 1 minut fick jag veta i efterhand, minns att det var som att vara utanför sin kropp. Känslor så starka att jag inte minns så mycket konkret, mest fragment, minns K:s viskande ord i mitt öra, tätt intill mig; "det blev en flicka! hör du henne? du var så duktig älskling! du är grym!". Minns en bild på min lilla lilla dotter  med den ena handen som i en karategest, innan K försvann tillsmmans med kuvösen.

Och sedan dess är vi fyllda med en kärlek så stark att inga ord i världen kan beskriva den.
Denna vackra lilla människa som lärt oss så mycket om livets utmaningar, som skänker oss fullkomlig lycka varje dag, som lärt oss att vara tacksamma för varje stund i livet. Denna lilla tjej, som blivit så stor, som sitter naken i sin stol och äter bulle för glatta livet. Mellan tuggorna sjunger hon, som vanligt, Lilla snigel och pratar om ditten och datten. Det lyser bus och livslust ur de stora ögonen. Om en liten stund ska hon gå ut och leka med sin nya sparkbil och sin gräsklippare. Hon sjunger "ja må hon leva" för sig själv, och laddar för sitt kalas senare i eftermiddag.

Och jag bara sitter här och ler över att få vara mamma till den finaste och mest fantastiska lilla tjej som finns. Och det är inte utan en liten tår bakom ögonlocket.



Älskade lilla Alva Mimmi, stort grattis på din 2årsdag!
Kram mamma och pappa

Har inga stora ambitioner just nu, bara att få vara med om lite festligheter

Kräkandet upphörde efter ett dygn, tack och lov, och hon har ätit ganska mycket och framför allt druckit. Kräm, mackor, biffstroganoff, banan har slunkit ned. skönt. Igår eftermiddag började det dock komma ur andra änden, hela tiden :( En kvart innan Ica stänger tog blöjorna slut igår kväll, så det blev en ilfart dit.

Loppan har sovit bra inatt och bara bajsat en gång, och sover fortfarande efter veckans påfrestningar. Ska snart väcka henne för att kolla dagsformen. Duscha måste hon också göra, hon är riktigt lortig.
Känns sådär att lämna bort en barn över natten med diarre, så vi får hoppas hoppas hoppas att det lugnat ner sig. Vi har sett fram mot denna påskhelg så mycket. Det var länge sen jag och K gjorde något tillsammans och en gemensam kompis har inflyttningsfest ikväll och vi vill verkligen gå!!! Sova i pappas övernattningslägenhet, vakna i samma säng, duscha och sen ta tåget direkt till påsklunch. Jag hoppas verkligen!

Hela helgen är fylld med roliga saker, tillfällen att klä upp sig lite och få lite umgänge, komma ut och andas.
Please please please!!!

Sjukstuga

Kaskadspyorna fortsatte på morgonen efter en natt utan spyor. "Dattendattendatten" sa hon när hon vaknade och sprang mot köket och ville dricka massor. Fick stoppa henne lite så att det inte skulle bli för mycket. Efter en stund fick hon lite filmjölk och en kvart senare, när jag var i telefon med Marie för att säga att jag inte skulle kunna sitta med uppsatsen under dagen som planerat, spydde hon upp precis allt. Hon är märkbart påverkad men dricker vatten så det är ju bra. Sover mycket, så vi hoppas att det är på väg bort... Det vore jätteledsamt om vi inte kunde göra det som är planerat i påsk. Hemska tanke.

När man städat bort den ena sjukdomen kommer nästa och nu behöver det bokstavligen städas bort ordentligt, spritas och tvättas och kokas.

Tycker denna lilla krabat och vår familj förtjänar lite frid nu....
Är också lite ledsen över att missa gymnastiken och övernattningen med tjejerna, som träningen såg ut i förrgår så vill man bara ha mer mer och mer gympa, världens bästa sport och världens finaste tjejer!

Friska barn tackkkkkk!


Magsjuka deluxe

Ikväll vaknade Alva upp av ett skrik. Hela hon badade i dagens kvällsmat. Spyor precis överallt.
Nu har hon spytt tre gånger på en halvtimme och är helt slut. Vi har bäddat på golvet i hennes rum och hoppas att det får vara bra nu. Vi lägger över henne där om en stund när det förhoppningsvis lugnat ner sig och hoppas på det bästa.

På mindre än 6 veckor har Alva haft magsjuka, streptokocker, genomgått mr i Uppsala, astmaanfall och  nu magsjuka igen. Lägg till ca 4 undersökningar på det. Har nog inte varit särskilt bitter innan men nu känner jag mig riktigt trött på detta. En dag hann vår dotter vara på dagis, och detta med två besök av oss för att ge henne medicin. Vet att småbarnstiden är seg med vabbningar och sånt, men nu står faktiskt hela livet still och fabriken har lagt ner liksom.

Hoppas hoppas hoppas att detta ger med sig snabbt och att vi andra slipper! Denna gång önskar jag det mer än vanligt. det är ju påsk för fanken, med inflyttningsfest, påskmiddagar och massa skoj. Snälla låt oss få vara friska och leva på!!


Hyper

Lämnade en trött tjej på dagis som blev hyper av medicinen igår och kapitulerade inte förrän 20.30, dvs 2 timmar efter hennes vanliga läggtid. Läste på fass att det är en känd biverkning, hyperaktivitet alltså. Shit pommes vad hon grejade, hon skulle pilla på allt, sjunga alla sånger hon kan och bara ryckte och slet i både mig och K innan vi fick sätta henne ner och prata förstånd med henne; "alla sover, marit sover, mamma ska sova, kissen sover..." osv osv. det funkade inte.

Var lite nervös för dagislämningen över hur de skulle reagera på att ge medicin osv. Men det gick jättebra. Den fröken jag pratade med tog det lugnt, de har gett mediciner förut och det var inget konstigt med det. K åker dit idag vid tio och visar och ger henne medicinen. Jag åker dit imorrn och ger ifall de vill se oss göra det en gång till.

Nu ska jag snart åka o hämta min uppsatskompis på stationen. Men innan det måste jag konstatera att jag verkligen verkligen älskar gymnastiken. Igår hade vi en superhärlig träning igen, men många nya volter och bra kött. Sjukt kul och verkligen lovande inför rm3 i höst, synd att vi inte valde att prova rm3 redan nu ivår istället för rm2. jaja, bara att köra sitt bästa där och ha tankarna på rm3 till hösten :) I bet its gonna be great!


Städa <3

Åh, blir lycklig över att få städa, gnugga, torka och få bort allt damm, få in frisk luft och tvätta sofföverdragen. Tantvarning deluxe, jag vet, men det är en så härlig känsla i samband med sjukdom/sjukhusvistelse att få markera hemkomst och friskhet med rent hus och god lukt. det har varit så sedan Alvas födsel. Att få åka hem från neonatal och städa ett par timmar, komma bort från pip, slangar och instängdhet, det är terapi. Och desto viktigare denna gång då det ju faktiskt handlar om min dotters luftrör.

Så nu sl'änger jag ner dottern i badkaret för en ordentlig skrubbning och sedan ska jag städa städa städa tills hemmet tigger om nåd. Lovely!

RSS 2.0